För tredje året i rad var Plätt och jag kvalade till SM i lydnad, dom två åren innan har vi haft strul med gruppmoment och legat utanför finalplats båda åren innan. I år hade jag lagt upp träningen annorlunda än tidigare, och tränat gruppmoment till förbannelse. För jag hade ingen lust att det skulle bli en tredje gången gillt gällande gruppmomenten. Det jag lärt mig genom att tävla mästerskap är att inte ta någonting för givet i träningen och inte lämna något åt slumpen.

Den här resan startade för mer än 7-8 månader sedan när vi bröt våran rankinghelg i Kungsör, när jag hade en hund som tjöt inne på planen och vi var allt annat än synkade. Mer om den resan kan du läsa här. “Att lyckas vända ett sjunkande skepp”  Det hade känts så tråkigt att kasta alla Plätts fina moment i sjön bara för att hon började ljuda i nästan alla moment, startpip, pip i fotgåendet, startskall från kon till ruta. Ja det var mycket att jobba med. Så här i efterhand när jag kan börja se lite objektivt på vår framförallt mentala tripp vi gjort så skapades allt detta av mina egna tankar, att hela tiden tänka resultat, poäng, placering. Istället för presstation, utförande och uppgifter. Prestationsångest är inget som gynnar någon tränare eller hund, och det är inte alla som klarar att leverera i skarpa lägen just på grund av den mentala biten och en onödig press som man själv har skapat, ingen annan.

Så här glad bli man när man gått runt sin kvalrunda utan nolla!, Foto: Camilla Jakobsson

Jag kan med handen på hjärtat säga att årets SM är dom två bästa tävlingarna jag gjort rent mentalt, jag lyckades klä på mig en förutbestämd känsla och gå in utan så stor nervositet som stör ut mig och hunden. Att kunna kommendera sin egen hjärna exakt vad den ska tänka och vad jag ska känna är en så jäkla häftig känsla, att förstå att det faktisk är MIN hjärna och att jag kan bestämma över den! Inte låta katastroftankar komma in och störa och rasera. Flera veckor innan hade jag övat på en känsla jag skulle ha, det i kombination med att jag lovade mig själv att absolut inte frångå någonting enligt plan i det tekniska och mina förberedelser var ett lyckat koncept.

Plätt höglöpte under SM och det var väl både en fördel och nackdel, en höglöpstik bli ganska oberörd av omgivningen, och har inte tid för att störa sig på småsaker, dom förvandlas till en kärlekstörstande pansarvagn som liksom bara ser i en tunnel. Jag tävlar hellre med en höglöpstik än en skendräktig tik som jag tidigare också gjort, då är dom så jäkla upptight på allt och känsliga. En höglöpstik får som ett filter i skallen och som jag sa både på gott och ont, dom kan filtrera bort kanske för hunden jobbiga situationer men den filtrerar också bort lite av mig…

Jag la Plätt rätt lågt i varv inför kvalomgången. Det startade med rutan och för en hund som har haft lätt för startskall från kon till ruta, en ganska svår situation, då hunden ofta är ganska spänd precis i entren på plan, men det lönade sig. Känslan när man står med sin hund, inte bredvid hunden och känner att vad jag än säger och gör nu så kommer hon ta in det och utföra, vi gick på att köra en säker kvalomgång för att ta oss till final. Och det betalade sig, Plätt och jag tog oss till final på 270,75 och en 7:e placering av 51 hundar. Och med ett sånt fantastiskt fotgående som vi fick bland annat 9:a på! Många delar i programmet var kanonfina, och jag har ju fått göra avkall på många explosiva delar och lite detaljer senaste tiden, hon gjorde det hon var tränad till och jag gjorde min del, det var en sån jäkla seger att ta mig till final, och framförallt med henne. Det är Plätt som fått göra en ganska tung resa mentalt med mig som förare, upp och ner, och fram och tillbaka. Vi har ganska mycket träningsbagage hon och jag, och det är med henne jag blivit duktig på att tävla inte bara träna. Det är så olika saker. Jag grät av lycka när finalplatsen var ett faktum! Att besegra hjärnspöken är inte alltid lätt, men det är bara hjärnspöken ingenting annat! Hela rundan kändes lugn, stadig och fin. Allt enligt plan! Det kändes som att jag vunnit VM när jag tog mig till final, det här var en stor milstolpe för mitt eget tävlande mentalt. Lätt som en Plätt!

Jag skriver om finalen imorgon.