När jag går mina kvällsrundor med hundarna utan barn finns det lite tid att bara fundera, jag brukar fundera mellan allt mellan himmel och jord. Jag kan gå och fundera på något av alla mina projekt, min hundträning, en kommande kurs eller ett problem på en privatträning. Jag älskar dom stunderna, det är bara jag, hundarna och alla mina tankar. Men igår när jag kom in igen hade jag en klump i magen, det som skulle bli positiva och tacksamma tankar slutade bara i ångest.
Foto: Linda Berggren
Jag gick bakom Kalle, som hade fått fnatt, han for fram och tillbaka och sprang sitt absolut snabbaste, border collie snabbt, typ warp speed, och dom andra tjejerna bara tittade på honom och fortsatte att gå runt och lukta. Bimbo lyfte inte ett ögonbryn, hon är så van vid tokiga unghundar, hon gick nära mig, precis bakom. Där går hon alltid, jag kan nästan känna henne på promenaden. Jag får ibland säga åt henne att röra på sig, annars går hon där hela tiden, sen försvinner hon fort när inte jag ser och ner i nått grävlingsgryt, äter lite bajs eller spårar vilt tills jag gapar på henne, och då kommer hon lunkande och intar sin plats bakom mitt högra ben. Jag tror att hon strategiskt placerat sig där för att tyst kunna försvinna ibland.
Senaste tiden är det många som lämnat oss i vår familj alldeles för tidigt, i oktober förra året var det en person i vår närmsta familj som tog sitt liv och personen ville inte längre vara kvar och leva jordelivet. Det gör att jag ofta funderar på döden, det kanske dels också är för att jag nyligen blivit mamma.
Så nu när Bimbo gick bakom mig och Kalle for runt som en dåre började jag tänka på Bimbo och mig. Hon är en hund jag verkligen kan hata men samtidigt också älska. Hon har så många dåliga sidor att jag nästa kräks ibland, men det kanske hon tycker om mig också vad vet jag. Men vi har en pakt hon och jag, hon gör mig trygg och jag gör henne trygg. I tolv år har jag aldrig behövt gå runt och känt mig rädd, jag vet att så länge Bimbo är med kan jag röra mig vart som helst, hon skulle aldrig backa om någon gick på mig. Och hon är alltid på sin vakt, eftersom hon är rädd för folk hon inte känner.
Nu börjar hon bli gammal, hon har blivit grå runt nosen och har helt gråa tassar, bakdelen är lite stel och ryggen ganska dålig. Hon har fått gamla kloka gammelhunds-ögon, man ser att det ryms många erfarenheter där inne och många jobbiga och roliga stunder, hon ser klok ut.
Min väns schäfertik gick bort här för ett par veckor sedan, hon var också gammal och då pratade jag och min vän lite om det här om sina äldsta hundar, att dom har varit med om så mycket. Bimbo har flyttat drygt 8 gånger med mig, hon har varit med när jag har dejtat det ena stolpskottet efter det andra, hon har låtit mig pröva nästan alla hundträningstekniker i världen, mjuka respektive hårda metoder, hon har träffat alla mina hundar, hon och jag och Csar levde ensamma ihop i många år, hon har träffat Statuz och hon har bott med diverse andra hundar som har kommit ihop med dåvarande. Hon har varit i hela Sverige med mig och rest runt på kurser och jobbat som kurshund. Bimbo och jag har växt upp ihop, jag har varit tonåring och blivit vuxen med henne. Jag köpte henne när jag var 15 år, det händer mycket i ens liv från 15 till snart 27. Så vad händer när ens äldsta hund går bort? Vi har ju så mycket hemligheter ihop, vi har gjort så många hyss tillsammans och det är bara hon och jag som riktigt vet hur en del saker gått till. Vi delar saker som bara hon och jag delar, och även om vi inte ligger och pratar om det så är det bara en trygghetskänsla av att veta att vi delar en del jobbiga och roliga stunder ihop.
Så det som skulle vara lite tacksamhet över Bimbo igår kväll slutade bara i ångest, jag gick hem med en klump i magen och funderade bara på vad som händer när Bimbo inte längre finns med mig, kommer en del av mig dö då? Vem ska jag då dela min resa från tonåring till vuxen med? Det är ju bara hon som varit med i exakt alla steg, och det är ju bara hon som vet… Jag borde bara njuta av min gamla hund, men det gör jag inte, jag går runt och är konstant rädd, rädd för att hon snart lämnar mig. För varje hund som lämnar mig blir det bara svårare, för man vet hur det slutar, jag vet att det inte varar för evigt. Jag vet att resan kommer ta slut. Så är det bara.
<3
Emma, tårarna kan inte sluta rinna…
Kram <3
Nu rinner mina tårar förstås ner och jag tänker på min bästa vän Milton. Precis som med Bimbo så fick jag honom när jag var 15 år. Han var med mig överallt, accepterade allt och gjorde mig alltid lycklig bara genom att finnas där. Jag funderade precis som du och det kändes som att jag skulle gå under när han någon gång försvann. Den sista länken på något sätt.
När jag blev gravid så var Milton en pigg 11 åring men jag kände på mig att han aldrig skulle få följa med in i denna nya fas av mitt liv. Tyvärr stämde det och Milton blev sjuk. De dagar han var dålig så gjorde det så ont i mig. De dagar han var sig själv så var jag hoppfull och lycklig. Men så en natt så blev han dålig och jag bestämde mig att vi måste gå skilda vägar. Att boka en tid var svårt, boka tid för att förlora en kärlek. Men hans kloka ögon sa att jag gjorde rätt.
Mina ben somnade under hans varma kropp och hans ögon var vackrast och han fick en sista gåva av mig, att få lämna innan han började lida.
Det kändes som att där länken tog slut så tog min dotter vid och håller nu upp den lycka som tidigare Milton gjorde. Nu finns det inget som gör mig så glad som att titta på en bild eller film med
Milton, jag är så tacksam för de fina åren och allt han gav mig.
Jag hoppas inte att du mår sämre när du läst mitt oväntat långa inlägg 🙂 Ta hand om din kloka fina Bimbo och känn dig säker på att var hon än är så kommer hon att få dig att känna lycka livet ut!
Hej! Har följt din blogg i massor med år och nu var jag bara tvungen att skriva nått! För knappt ett år sedan förlorade jag min Zimply. Hon var 10,5 år och jag skaffade henne när jag var 16. Hon var verkligen mitt allt, min bästa vän och stora trygghet och precis som du skriver, den som har varit med mig under de antagligen mest händelserika och betydelsefulla åren i ens liv, när man går från tonåring till vuxen! Har många gånger fått lite smått panik för att jag känt att det inte kommer fungera den dagen hon inte finns vid min sida! Men nu är det så, hon är inte här längre men på nått jäkla vis går det ändå, även om jag fortfarande inte fattar att jag faktiskt kan klara mig utan henne. Inga av de andra hundarna kommer nånsin få samma plats och betydelse i mitt liv för de har inte varit med under de där åren men jag tror bara man ska vara glad att ha haft en så speciell vän i sitt liv! Tack för alla intressanta blogginlägg!
Jag vet hur du menar Emma…
De tankarna slår mig allt för ofta i dagsläget när det gäller Thiara 🙁 Man ska kunna vara tacksam men samtidigt så finns den där rädslan där att förlora sin äldsta och mest trogna vän, den som funnits vid ens sida i fler år och aldrig vikt därifrån hur mycket man än utsatt henne för med flytt/dejting/förändringar.
Thiara har också börjat bli stel och de gråa håren har börjat göra sig påminda, dock är hon fortfarande en glad hund med starkt viftande svans.
Vilket får mig att tänka; hur länge får jag ha min ögonsten kvar vid min sida och vad ska jag ta mig till när hon försvinner ur mitt liv.
Jag tror personligen att man får försöka skjuta undan den tanken och vara tacksam för den trogna vän man har vid sin sida.
Som du skriver så vet man att den dagen kommer men tror man måste försöka ta tillvara på den dag som är idag.
Även om det är svårt <3
Jag gråter… Jättefint skrivet Emma <3
Känner igen mig, fint skrivet!
Jättefint skrivet, tror alla som har förlorat en kär vän känner igen sig <3
Jag känner så väl igen allt du skriver om..
Den där klumpen i magen och ögonen
som tåras när man tänker på åren som
gått..ångesten över vetskapen att man
är inne på bonus-tid..
Bean är nu 12 år, han har alltid litat 100%
på mig, hur galna saker vi än provat på
genom åren och jag har upplevt med
denna hund att ingenting är omöjligt!
Jag försöker verkligen vara tacksam för
de åren vi haft och den tiden vi ännu har
kvar..men den där klumpen om hur det
blir när han är borta finns kvar ändå..
Kram Elina
Emma du kan vara säker på att din Bim alltid kommer att skydda dig även när hon inte är fysiskt närvarande. Tänk,ofta förvånar du mig….. du har så klart för dig hur du ska strukturera upp din hundvardag din träningskalender o.s.v. så kommer det såna här djupa dyk som får oss som finns runt dig i olika sammanhang att falla i tårar. Ja Emma du kan verkligen beröra och det är en fantastisk förmåga. Jag själv står i evig tacksamhets skuld till dig för hade vi inte hittat dig och fått dom redskap vi fått för att hantera Snobben……. och då hade Yeba inte varit min prinsessa (även om hon är din på pappret) för då hade jag inte träffat Tuss……. Nu flödar tårarna hejvilt men <3<3<3