En evig fråga inom hunderiet och avel är det här med HD och ED! Är det ok att avla på en hund med en C höft om hunden är av en liten ras och man känner att hunden har sådana kvaliteter mentalt och för övrigt är helt frisk? Då menar jag inte medelmåttig, utan kanon bra!
Det finns raser tex eng staff där det avlas på både HD och ED, det görs på Pumi också. Och inom en del raser är det tabu och vore skam om man som uppfödare tog en kull på ett HD eller ED belastat tilltänkt avelsdjur. Det finns också raser man inte röntgar alls inom dom paras. Vart går gränsen storleksmässigt för att hunden skulle lida av sitt ev fel?
Är det ok för att hundarna är små och lätta? Lider hunden verkligen av sin HD utan pålagringar? Som Audell uttryckte sig när jag var där, en del HD och ED fel är mer skönhetsfel än ett verkligt problem för hunden.
Det finns uppfödare som går i taket över att det tas en kull på HD belastade djur, men själv inte röntgar fram. Vad lider hunden mest av armbågar eller höfter? Är det mer ok att ta en kull valpar på en hund som inte är röntgad fram än en hund som har en 1:a på en armbåge, är det mer ok att inte veta?
Jag är nyfiken på att höra hur ni tänker? Jag tänkte inte själv ta ställning i det här inlägget, jag gör det i mitt nästa inlägg. Först vill jag höra era tankegångar. Ha en fin fredag! Det ska vi ha här hemma på gården!
Jag tycker inte det är okej att avla på dåliga höfter/armbågar.
Jag vill ha en hund som inte har ont, eller senare i livet får ont pga det.
För köper man en hund med HD A och ED 0 så är inte chansen lika stor att hunden får ont.
Enligt mig spelar inte storleken någon roll når det gäller höfter och armbågar, alla raser ska vara så friska det bara går, dom ska inte gå runt med smärtor
Ang om det är bättre att veta att hunden har ED 1 eller inte veta alla. Hade jag valt att veta. För vem vet vad den andra hunden har?
Enligt mig är det bästa att veta oavsett vad.
Ja det var väl lite äv mina åsikter 🙂
Intressant ämne helt klart! När jag köpte Q så var jag helt grön på brukshundar men jag visste att man måste “kolla upp” föräldradjuren. Jag visste dock inte vad för saker man skulle kolla upp. Efter en hel del läsning på hundforum bl.a kom jag fram till att HD-fri och MH 1:a på skott var de parametrar som gav en bra hund fysiskt och mentalt (JA, naiv och korkad var ordet). Kollade upp Q´s stamm långt bak och visst såg allt bra ut. Valparna föddes och växte upp. Alla med HD C eller värre.
Jag var sjukt ledsen när jag fick röntgenresultatet. Min ettåriga hund var ju totalt handikappad för resten av livet (naiv och korkad fortfarande). Någonstanns bestämde jag mig för att köra på som vanligt så fick hon hålla så länge hon höll. En dobermann måste få röra på sig för att vara glad. Fem år senare röntgade hon ryggslutet och höfter pga ryggont. Ryggontet berodde på L7S1-skada men det “roliga” var att vetrinären aldrig hade sett så fina höfter på en 5-årig hund. “Som nya, inte ett uns till pålagring.” Reaktionen var, “kan ju inte vara C-höfter” så vi tog nya “riktiga” plåtar och skickade in till SKK. Avläsningen visade: Jo, C-höfter.
Idag är Q 6 år gammal och har aldrig känt av sina höfter trots ett hårt fysiskt liv med brukssök och barmarksdrag. C-höfter har aldrig märkts. Det som har märkts och handikappat vårt liv tillsammans har varit brister i avreaktion och starka kvarstående minnesbilder. Mentala bitar.
Dobermanns dör som flugor nuförtiden. DCM, plötslig hjärtdöd, wobbler och cancer. Generellt har rasen har stora brister på de mentala bitarna. Jag har ALDRIG hört talas om en dobermann som tagits bort pga trasiga höfter… Men då är det en ras som är ganska lätt i konstruktionen och inte är extrem vinkelmässigt. Jag vet inte om de stora utställningsmonstrena har större problem än min lilla sportsnärta. Logiskt borde de väl ha det…
Nu blev mina funderingar väldigt utifrån mitt eget perspektiv men dobermann är ju den ras jag har bäst koll på. Med den rasen som exempel tror jag att det är som att sila mygg och svälja kameler om man väljer bort en i övrigt perfekt individ pga lätt HD-fel (tycker dock inte att man ska avla på individer som lever begränsat pga HD-fel). Det finns så mycket större problem som hundarna faktiskt dör av. Visst alla vill ju att en hund ska vara prickfri men dessa individer finns väl knappt. Allting måste vägas mot varandra. Och jag väljer hellre en uppfödare som kan motivera och argumentera för sin avel på djur med brister en en uppfödare som avlar på “perfekta” djur. Alla dagar. Ingen individ är perfelt, de som avlar “perfekt” mörkar. Det är min filosofi. Sedan blir det en helt annat diskussion om man väljer en ras som labrador där flera individer tas bort pga höftfel…
Jag tycker inte att det är okej att avla på hundar som har dålig hd eller ad oavsett storlek på rasen.
Men med undantag om avelsbasen är liten kan det kanske vara “okej” att avla på en med c höfter om allt annat verkligen är perfekt och just dom linjerna vore bra att avla vidare på.
Jag hade önskat att alla valpköpare hade röntgat sina hundar så uppfödarna lättare får vetskap om kombinationerna osv. Men hur man når dit är ett svår gåta att lösa kanske.
Som eventuell valpköpare tänker jag som så att det INTE är ok att avla på C-höfter. Om däremot min valp skulle visa sig ha C-höfter skulle inte jorden gå under för det, på en såpass liten o lätt ras skulle jag nog fortsätta med alla mina planer trots bokstaven.
Men nej, jag skulle inte köpa en valp efter en hund med C-höfter, oavsett ras.
Håller med Anna&Cuda, synd att välja bort en bra individ om den har en c-höft som rasen/hunden inte lider av.
I många raser har man mycket fokus på HD just bara för att det är det som syns på Hunddata, och knappt nån fokus på riktigt hemska sjukdomar, som allergi. Hade mycket hellre önskat att min ridgeback t ex hade haft c-höfter i stället för allergi. Då kanske han hade blivit äldre än 1,5 år.
Självklart ska man avla på så friska individer som möjligt, men hur många hundar är helt perfekta? Man får väga fördelarna mot nackdelarna, helt enkelt.
Detta ämne berör, otroligt mycket och jag skulle börja med att säga att jag inte riktigt litar på avläsningssystemet som vi har. Eller röntgentekniker osv.
Om det vore så att vårt avläsningssystem vore felfritt eller åtminstone följbart så hade man inte kunnat “fuska” med att lägga hunden i olika vinklar för att få fram en dålig respektive en bra höft. Man kan bara spekulera i hur många fel graderingar det finns där ute.
Så jag tycker att A, B, C, D och E är ett för kort gradering på höfter. Vi borde istället ha tex 0-20, 21-40, 41-60 osv. Där Noll är en riktigt tight höft (tror inte det är bra att sträva efter en nolla, speciellt inte på en hund som ska arbeta och springa och vara ordentligt böjbar, för “perfekt” kan nog få motsats effekt). Detta system kanske hjälper aveln bättre då det går att se mer exakt vart hunden ligger. Jag menar du vet inte om du väljer en avelshund idag som har en C-höft om h*ns höft ligger närmare B eller D – är ju rätt stor skillnad. Samtidigt kan en hund med pålagringar på sina C-höfter, lida betydligt mer än en hund med en slapp D-höft. Så det behövs mer information än ett A,B,C eller D på ett papper.
Jag tror lite såhär vad gäller aveln på en hund med sämre höfter. Oftast inga problem. Allergier, epilepsi, ryggproblem är ett betydligt större problem och det absolut största problemet är att man inte är ärlig och står för vad man avlar på.
Om du tex skulle välja en av dina avelsdjur med en C-höft och motiverar varför – så skulle iaf jag acceptera det. Jag kanske inte skulle hålla med – men jag skulle acceptera att du stod för vad du avlar fram och att du är ärlig med den informationen.
Sen precis som tidigare skrivit, vilken hund är perfekt? klart man som ägare älskar sin hund – men man måste se till rasen och till individen och vara ärlig. Oavsett hur man väljer att avla. Att lura folk genom att inte nämna både för och nackdelar – det är riktigt dåligt.
PS: Jag tycker alla borde röntga – åtminstone mer än vad det görs (statistiken på BC är skrämmande låg)
Och jag tycker det är sämre att “skita” i att röntga eller ögontesta (osv) bara för att man ska slippa ett eventuellt fel hos hunden än att motivera varför man avlar på en defekt. Det är minst lika dåligt som att dölja en defekt hos sin hund.
Jag har träffat flera uppfödare som sagt “man ska inte leta fel” och det är sant, man behöver inte vända ut och in på sin hund för att hitta allt som kan vara galet, men att se till att det som bekymrar rasen är friskt tycker jag inte är att leta fel.
Har en puli med B/C på höfterna och har aldrig märkt av det under någon period. Full fart älskar träning både i lydnad och rallylydnad.
Innan hade jag sagt nej, men att sortera bort hundar där allt annat är kanon, har definitift ett större tvivel till det i dag.
Jag tycker definitivt det är viktigt att röntga. Men tycker armbågarna är viktigare än höfter eftersom hunden lägger större delen av sin vikt på framdelen av kroppen. Har en mellanstor/stor hundras och det märks tydligare överlag att en hund med taskiga armbågar tar slut fortare än en med en C-eller D-höft (undantag finns säkert). Sen har “min” ras många andra pålagrings skador som blir allt vanligare, tyvärr. OCD i hasleder och bogar är allt för vanligt förekommande.
Lina på bernerberget kunde inte posta sin kommentar, så hon mailade den till mig, jag lägger in den här!
Det är en stor och evig fråga du ställer.
Personligen tycker jag att ED verkar vara värre för hunden att leva med än HD, då dden lägger mycket belastning på frambenen.
Själv skulle jag inte använda en belastad hund då det finns så många fria djur att använda. Men då reggas det också 500-600 berner sennen per år i Sverige.
Är det en numerärt liten ras så tycker jag att man måste ta ställning från fall till fall. Det går inte att säga rätt av att det är ok bara för att rasen är liten.
Jag tycker det är bättre att röntga och veta än att inte veta. Skulle man para oröntgat så måste man enligt min åsikt bara kombinera med friröntgad hund.
Till syvende och sist måste man som uppfödare kunna stå för sin avel, förklara varför man gjort som man gjort och vad man hade för tanke med det hela. För hur väl man än planerar så kan naturen spela en ett spratt!
Ha det gott!
/Lina