Jag skriver sällan inlägg längre av mer privat karaktär, jag håller mig väldigt ofta till enbart hunderiet här på bloggen av olika orsaker. Men…. idag tänkte jag faktiskt hoppa utanför min blogg-box, för det här tycker jag är viktigt! 
Jag fyller snart 30…. herre jösses, men det är inte det som jag tänkte skriva om, jag har funderat länge på hur jag ska fira det och om jag ska fira det. Jag har en del dödsångest som jag kämpar med faktiskt, och 30… ja det låter jobbigt… MEN, jag har i alla fall bestämt mig för en sak sedan länge, jag vill inte ha en enda present, jag har allt det jag behöver och lite till. Fin bil, fint hus, fint hår, fina kläder, fina hundar åker på fina resor… ja allt känns fint. Lite för fint faktiskt. Nej jag är ingen miljonär alls, men jag har det jävligt bra, nästan så bra så jag faktiskt skäms. När jag fick min dotter för fyra år sedan hände något, jag var inte nummer ett längre, jag utvecklade en helt annan sida av mig själv, empati och sympati… delar av mig som fanns, men dom var inte dominerande på något sätt, innan tog dom ingen större plats i mitt liv, jag sympatiserade ofta “bara” för dom som stod mig nära. Så som dom flesta fungerar. Jag säger inte att människor utan barn saknar empati, jag säger att jag själv inte hade en speciellt utvecklad förmåga inom det området innan jag utvecklades till nån form av ur mamma…. vilket jag ju då aldrig trodde skulle hända… 

Igår när jag körde min flicka till förskolan som är fyra år frågade hon mig om vi kunde odla kokosnötter (vi odlar mycket annat här hemma i vår trädgård) jag talade om att det var ganska omständigt med en egen kokosnötsodling i det svenska klimatet, men att jag kunde köpa en kokosnöt så kunde vi se hur den såg ut inuti. Sagt och gjort, lämnade av Debbie som min dotter heter på förskolan och stannade och köpte två kokosnötter, så att vi sedan skulle kunna såga isär dom och dissekera dessa för att utforska ihop. Inte för att äta dom… Då kom den där tanken igen… den där tanken jag blir så äcklad av, jag blir äcklad av mig själv faktiskt. Vi kan utan problem konsumera för nöjes skull, för bekvämlighetens skull och för lustens skull. Vi kan använda pengar som en del i vår vardag på ett sånt äckligt sätt. Bara den här veckan har jag nu när jag tänker efter köpt en hel del jag kunde varit utan, MASSA take away kaffe på macken, lite godis, en hamburgare, gärna dippsås, vatten på flaska, jag har handlat lite nya leksaker till hundarna. Inte för att jag behövde dom, utan för att jag hade lust och jag kunde. Jag har beställt en canvas tavla för att fick lust och för att mina valpar var så söta på den bilden, jag har ätit ute, jag har laddat ner några appar för skojs skull som kostade pengar, inte mycket men några kronor… många bäckar små…. vi har det bra, väldigt väldigt bra! 

Jag kände att jag behövde göra något, jag behövde göra mer än att ge tiggaren utanför ICA pengar (som jag ofta gör för mitt egna dåliga samvetes skull efter jag handlat skitsaker till mig själv) Så jag startade en insamling, och jag hoppas ni vill vara med. Och jag hoppas verkligen ni kan dela det här inlägget! 

Jag har startat en insamling till förmån för världens barn, den heter “Sitt kvar för barnen” vi hunditioter skänker 1:- för varje tjuvstart när vi tränar och tävlar oavsett gren. Målet är 100 000:- på drygt 8 veckor, jag vet att vi fixar det!
Jag känner att jag själv är så jäkla avtrubbad, att jag var tvungen att slå mig själv lite i ansiktet, vakna lite, inte bara se det som är framför mig… min dotter har tur, sån jävla tur om man får svära lite. Hon bor och är född i ett land med skyddsnät, hon kan lägga all sin tid på att vara barn, hon kan lägga all sin tid på att fantisera, leka, utforska och växa. Men alla barn kan inte det…. dom lever på bordeller, blir bortgifta i tidig ålder, dom är hemlösa, lever i krig… ja det finns många exempel på hur jag absolut inte skulle vilja se Debbie växa upp på. Men nu tänker jag göra vad jag kan, jag bestämde mig för att skita i allt det där kaffet en vecka, alla gottepåsar, den nya leksaken, och hämtmaten… jag är så avtrubbad, jag vill inte vara det. Detta pågår nu… jag känner att jag måste agera, hoppas ni vill vara med! Fan vad det suger att scrolla förbi allt jobbigt som händer…. varje dag…

Insamlingen hittar du här