Idag hade jag två privatelever här på träning, dom har varsin hund av fågelhundstyp och vi kom då i på samtalsämnet döda fåglar, apportering mm. Ja inget konstig i dom sammanhangen alls, men det fick mig att tänka tillbaka på ett roligt minne jag hade som jag berättade för dom. Det hela utspelades för drygt två år sedan här hemma hos mig.

Solen stekte och min privatlev dök upp med sin stora svarta labrador för att få hjälp med att han knallar (tjyvstartar) när han hör att skottet går eller att fågeln landar i vattnet som han då vill springa och ska apportera, ett inte allt för ovanligt problem för jakthundar är ju det här med stadgan. Hon hade gått till många instruktörer som hade gett henne det ena rådet efter det andra, och många av råden innefattade mycket stryk, och ryck och slit och rätt hårda ord. Men det sket labradoren i, för han var det mer värdefullt att lyckas komma åt fågeln än riskera att få sig en avhyvling. Så då kontaktade hon mig. Att träna stadga är ju något vi i lydnaden tränar mycket, och att kunna gå från explosivitet till stadga och tillbaka till explosion. Inte en helt lätt kombination alla gånger. Så när min elev rullade in bilen på min grusplan hade jag gjort en fantastisk plan enligt mig själv. Hunden måste ju förstå att det inte lönar sig att tjuvstarta och själv vilja sitta kvar. Då är nummer 1 i detta sammanhang att hunden då inte på något sätt ska kunna komma åt fågeln om han går innan signal från föraren kommer, vi ska försöka släcka ut beteendet genom att trötta ut hunden och få den att inse att man bara kan komma åt fågeln som i detta fall då var en mås, på förarens kommando. 

Rask promenad ner till bryggan, en död och ganska illaluktande mås hade jag under armen, och ja den var död, stendöd… På fågeln hade jag satt ett koppel runt halsen på den, och vi satte hunden vid vattenbrynet, jag stapplar ut på bryggan och kasta fågeln i vattnet som då också var kopplad, mycket riktigt herr labrador flyger ner i vattnet som en jävla projektil och ska till varje pris ta lilla måsen… Men tji fick du herr labrador, för det gick inte, för direkt när hunden for ner i vattnet drog jag upp måsen på bryggan. Bingo! Hunden blev as paff, där fanns ju ingen fågel att hämta. Klockrent, vi gjorde övningen svårare och svårare, och när han kunde sitta stilla utan att tjyvstarta fick han så klart hämta måsen. 

Jag bad ekipaget gå in i en dunge så vi skulle skapa lite avstånd till fågeln och bryggan, så dom gick upp en bit och gömde sig i ett litet men lummigt buskage. Där står jag nu själv ute på bryggan med en fiskmås i kopplet, mitt blonda hår i en slarvig knut på huvudet, solglasögonen och linne, jag ropar högt och tydligt “KASTA” och sen slänger jag ut fågeln i vattnet och står sen och bara tittar på fågeln. Vad jag inte vet är att min (då nya) granne står och ser allting, men han ser ingen hund för dom är långt upp i skogen väl gömda. Jag ser måsen flytta runt på vattenytan i sitt koppel, jag ser grannens min och det snurrar 1000 tankar om vad fan ska jag säga nu? Ska jag snälla be honom att inte ringa ding dong bilen, fan nu kommer nån och hämtar mig och dom kommer ha vita rockar på sig tänker jag…

“ehhh hej” säger jag med ganska tyst stämma…. “Ehhhhh hej” svarar grannen. “Ehhhh jo vi håller på med en liten övning här just nu, vi tränar bara lite, han tjyvstartar” säger jag och säger ingenting om nån jävla hund, grannen svarar “ehhh jo jag ser det” sen blir han tyst… shit vad tänker han nu tänker jag själv, fan nu tror han att jag håller på att träna en död mås och har fått nån jävla psykos eller nått, här står man med en rutten mås i kopplet och tittar på när den flyter runt i koppel som jag står och håller i… snart kommer väl polisen också tänker jag… tänk snabbt nu Emma… Men jag kommer inte på något bra att säga, så jag halar in måsen och lägger den på bryggan och det bara dryper vatten om den och flugorna tätnar, vi kan ju inte skicka hunden med en statist i allt detta, så jag börjar släpa måsen längs stigen, upp mot dungen och min elev, för måsen är så blöt och äcklig att jag inte vill bära den…. det sista han ser av mig är att jag kapitulerar med måsen upp i skogen, släpandes efter mig i kopplet och jag är bara helt tyst innan jag till slut vänder mig om och säger “ehhh kul att ses, det är vi som flyttat in här uppe på vallgatan 12” grannen är bara tyst, sen säger han “ehhhhhh ja, kul att ses….” sen blir han tyst igen….

Grannen har sedan detta scenario aldrig påbörjat någon djupare konversation med mig, men han vinkar alltid glatt när han ser mig, han kanske tror jag är galen på riktigt och bara vill hålla sig vän med mig, han kanske tror det är bäst…