I ett par dagar har jag gått runt och funderat på det här, kommer ni ihåg när jag skrev en blogg om nya hundar som vart bättre? Om det berodde på att man var duktigare på att hitta bättre material eller om man blivit en bättre hundtränare, eller en kombo…

Nu har jag samma funderingar kring det här med hundars personlighet, och kom ihåg det här är bara mina egna iakttagelser och inte baserat på någon typ av forskning etc.
Jo, det jag upplever med mina hundar är följande, Csar och Bimbo är uppfostrade lite på den gamla skolan av dom naturliga skälen att man som okunnig gärna sätter stopp för ALLT för att det blir enklare så (sen är dom nog dom mest uppfostrade hundarna i flocken också utifrån sett) sen trodde man väl lite på det här med att vara en bra ledare handlade om att ha benhårda regler, och man tänkte kanske inte lika mycket på relation som man gör nu och hur jag ser på ledarskap idag…

Med varje ny hund jag köpt och haft från valp känner jag att dom har större och större personligheter, som när Tira kom in i bilden inte hade jag haft en hund med så stor personlighet (likadant var det med Tuss) sen kom Plätt och sen kom Koala, nu upplever jag att Koala är den hund med mest personlighet, med mest tydliga karaktärsdrag, med mest egna påhitt, den hund som jag upplever “kan lyssna” när jag pratar blaj och ingenting med henne…
Detta börjar jag nu tro är att jag låtit hundarna växa i sina personligheter utan att man hämmar dom med lydnad, visst har man lydnad.. inkallning, stanna, gå här etc men det är bara moment för mig nu, det har ingenting med flockstrukturen att göra. På något sätt har dom blommat ut på ett helt annat plan än Csar och Bim. När man blir säkrare i sin roll som ledare blir man nog också antagligen mer ödmjuk, och när man kommunicera istället för att sätta regler så tror jag att hundarna någonstans börjar ta en helt annan plats i flocken, ja jag vet att det här låter lite rörigt och det är svårt att förklara. Nu har vi inga fasta regler hemma, det kan låta sjukt, men det jag säger det är den regeln som gäller just då. Ibland får man va i soffan, ibland inte, ibland i sängen ibland inte (även om dom oftast är i sängen med sin fjantiga morsa) ibland får man sitta innan maten och ibland får man slänga sig på den på en gång… det var som Vidar sa när han och jag flyttade ihop,

-vad har hundarna för regler?
-oftast inga, och dom har dom reglerna tycker passar just då, svarade jag,
-va? svarade Vidar,
-ja frihet under ansvar kontrade jag då me, vi brukar förhandla om saker när dom vill något, vi pratar ofta och förhandlar…
-haha Vidar skrattade, förhandla?

Ja det är som med barn, ibland får man godis och ibland inte, ibland blir det TV-spel och ibland läxläsning…Så här hade jag aldrig haft min hundhållning för 13 år sedan…. är det någon som förstår lite vad jag är ute efter? Jag menar här att med kommunikation istället för benhårda regler så låter vi hundarnas personlighet ta mer plats, någon som kan uppleva samma sak som jag?

En bra parallell är en chef som är sur, grinig, benhård och aldrig går att tala eller förhandla med, rätt trist arbetsplats, dålig miljö att vara kreativ i. Har man däremot en chef som är rättvis, tydlig, glad, uppmuntrande men ändå har den där inbyggda pondusen han/hon aldrig nästan behöver plocka fram, ja då ska ni se att det företaget kommer blomstra…